M-båtsförbundet avvisade det förslag som lades fram till seglardagen i mars 2015 om att enbart SM-seglingarna skulle beläggas med licensavgifter. Anledningen till detta var att vi befarade att det kraftigt minskande intresset för SM-seglingar ytterligare skulle accentueras.

Det nya förslaget som ska behandlas på det extra årsmöte som aviserats till november 2015 innebär för de klassförbund som av SSF klassificerats som “motionärer”, dvs alla kölbåtsklasser, att strävan efter att utvidga kappseglingsverksamheten ytterligare försvåras.

Det förra förslaget innebar att en tremansbesättning skulle erlägga 1000,- i licensavgifter. Det nya förslaget innebär visserligen att licensavgiften minskar till 900,- men att dessutom alla arrangörer av SSF-sanktionerade kappseglingar ska erlägga deltagaravgifter på 100 kronor per båt och kappsegling. (M-båtarna seglas normalt av tre personer). Enligt förbundets egen uträkning skulle cirka 40 M-båtar vara aktiva i exempelvis SM-seglingar vilket ger en utgift för arrangörsklubben på cirka 4000,-. Med till visshet gränsande sannolikhet tar arrangörerna i sin tur ut denna pålaga av de tävlande.

Förslaget är presenterat utan att man relaterar till förbundsmedlemmarnas övriga avgifter för kappseglingar. Om inte SSF presenterar på vilket sätt man tänker strama åt förbundets utgifter för att komma fram till en mer hållbar budget kan den föreslagna avgiftsstrukturen betraktas som en temporär lösning som inte kommer att lösa problemet med ökade kostnader i framtiden. Budgeten bör också ta hänsyn till konsekvenserna i form av bortfall av antalet seglande eller utträde ur SSF av klassförbund och klubbar.

De verksamheter som SSF bedriver i form av Allsvenskan, olympiska seglingar med mera ska inte ske på bekostnad av de som seglar klassiska båtar och förvaltar ett arv som är grunden till dagens svenska segling.

De traditionella klassförbunden som i alla tider har utgjort ryggraden i svensk kölbåtsegling har under senare år stått inför två stora problem:

Antalet deltagare på SM-seglingar har stadigt minskat och många klasser har förlorat rätten att erhålla RF:s mästerskapsplakett. En orsak till detta har i flera fall angivits vara att arrangemangen tenderar att bli dyrare och dyrare samtidigt som det moderna samhället innebär att många väljer andra aktiviteter än deltagande i kappseglingar. En annan orsak kan vara att SSF:s intresse till största delen inriktar sig på OS-klasser och avancerade båttyper som har lite eller inget gemensamt med de traditionella kölbåtsklasserna. När det gäller andra kappseglingar så har i Mälaren de så kallade öppna kappseglingarna sanktionerade av SSF i stort sett försvunnit med få undantag.

Det andra problemet är kraftigt ökande svårigheter att hitta SM-arrangörer. Fler och fler klubbar går ur SSF beroende på avgifterna och övergår till att enbart arrangera interna klubbseglingar. Kvarvarande arrangörer höjer avgifter och sänker servicenivån för att i någon mån kunna ta ut en liten vinst på sina arrangemang. Ett krav på licens omöjliggör också “spontandeltagande”, alltså förenklade seglingar med kort anmälningstid vilket har prövats för att öka intresset för exempelvis SRS-segling.

För de som redan skaffat en licens t.ex för att deltaga på SM spelar avgiften ingen roll om man exempelvis vill delta på “Höstrasta”, men för sporadiska kappseglare innebär licenstvånget en avgift på minst 900 kronor extra för tre mans besättning. Om man till detta lägger arrangörernas sanktionsavgifter, avgifter för SRS-brev och startavgifter så hamnar man på en kostnad av cirka 2500-3000 kronor för en sanktionerad segling.

Tillsammantaget kommer den aviserade avgiftsstrukturen med all sannolikhet innebära att SM-seglingar och övriga sanktionerade seglingar på några års sikt kommer att försvinna och ersättas med exempelvis pokalseglingar eller inofficiella SM (begreppet Svenskt Mästerskap är enligt RF inte på något sätt skyddat), där SSF inte alls är inblandat. En återgång till forna tiders sammanslutningar, exempelvis Mälarens Seglarförbund skulle också kunna bli aktuell.

Klassförbunden har inga resurser för att administrera en tävlingslicens. Detta kräver sannolikt ett omfattande arbete av ideella krafter även om det av förslaget inte framgår vad begreppen “information och administration” egentligen innebär.

Som vi tidigare har framfört i skrivelse till SSF:s styrelse av 2015 03 17 så måste de som tar störst andel av SSF:s stöd i större utsträckning stå för sin egen finansiering.

M-båtsförbundet hjälper inom sina egna ramar medlemmarna att förbättra sina seglingsfärdigheter teoretiskt och praktiskt samt bistår med kunskaper om vård och renovering av äldre båtar.

De flesta tjänster som framhålls i förslaget är inte relevanta för M-båtsförbundets medlemmar. För flertalet av de gamla segelklubbarna är inte heller segelkonsulentens service intressant. Detta då jolleklubbarna sedan länge separerat från de gamla klubbarna och avancerad kappseglingsverksamhet för ungdomar har överförts till dessa. Den serviceverksamhet som erbjuds av SSF är till största delen lämpad för den verksamhet som är riktad mot OS-klasserna. Kölbåtsklasserna finns överhuvudtaget inte med i den kategorin.

M-båtsförbundet är angeläget om en positiv utveckling av svensk segling, men av ovan åberopade skäl kan vi inte tillåta att förbundets medlemmar beskattas i form av licens- och sanktionsavgifter.
Om dessa avgifter är en nödvändig lösning för SSF:s vara eller icke vara anser vi att kölbåtarna som kulturbärande “motionsklasser” ska befrias från avgifterna.

Istället för att lägga nya pålagor på en redan problemtyngd kölbåtsverksamhet borde SSF lägga sin energi på att förbättra förhållandet till de klubbar och klassförbund som överväger att lämna Svenska Seglarförbundet samt upplysa om villkoren för att SSF ska kunna få högre bidrag från RF (idrott on line) – ett mer effektivt sätt att öka förbundets tillgångar.

M-båtsförbundet drar sitt strå till stacken genom att betala årliga avgifter till SSF vilket bör räcka med de anspråk vi har på SSF.

Stockholm den 18 september 2015

Gregor Wierusz – ordförande
Tord Bergman – vice ordförande

Remissvaret som pdf.

Med anledning av förslag till Seglardagen angående ny avgiftsstruktur 

Segelsporten har utvecklats i riktningar som för ett antal år sen var omöjliga att förutse. Klassiska kölbåtar, moderna SRS-båtar, extrema OS-båtar, Volvo Oceanbåtar och Americas Cup-katamaraner har ingenting gemensamt. Dessutom har utvecklingen gått mot att fler och fler nyrekryterade seglare överhuvudtaget inte kappseglar. 

Svenska Seglarförbundet har i sin vision 2014 delat upp seglarna i elit, dvs. OS-klasser, och motionärer, dvs. seglare i övriga klasser. Eliten är extremt beroende av ekonomiskt och annat stöd från förbundet. Övriga klasser, framför allt kölbåtsklasserna, fungerar i stort sett oberoende av Svenska Seglarförbundet. SM-plaketterna från 1904 är i sig åtråvärda, men alla andra funktioner kan lösas inom klassförbunden. Generellt kappseglar dessutom dagens seglare i allt mindre grad. Dessa förhållanden har lett till att fler och fler klubbar väljer att lämna SSF eftersom avgifterna upplevs som höga samtidigt som man inte får ut särskilt mycket i gengäld. 
Det vikande kappseglingsengagemanget gör att de flesta klassförbund har ökande svårigheter både att rekrytera SM-deltagare och att hitta intresserade arrangörer. De klassiska entypsklasserna utför en kulturgärning genom att såväl vårda som kappsegla båtarna. För att båtarna skall leva vidare i framtiden är kappseglingen ett kitt som håller ihop. 

Möjligheten att göra vinst till arrangörsklubben är en väsentlig faktor vilket gör att startavgifter och “kringavgifter” i allmänhet blir ganska höga. Om man till detta lägger 1000 kronor i licensavgift och säkerligen avgiftsbelagda regelprov för rorsmän kommer man snabbt upp till en oacceptabel nivå för dom som har den kulturella drivkraften och vilja fortsätta. Det innebär ett vikande intresse som leder till att många klasser kommer att tappa sin SM-status. En återgång till gamla tiders pokalseglingar skulle i enbart klassförbundens regi utan inblandning från SSF i så fall kunna bli aktuell. En annan variant är att klasserna tackar nej till SM-statusen men som A22 seglar en kryssarpokal årligen. 

Svenska Seglarförbundet har inte gett klassförbunden möjlighet att före Seglardagen 2015 diskutera alternativ: Remiss utgick endast till distriktsförbunden med datum 23.1 och svarstid 13.2. Förslaget skrevs 25.1. 

Mot denna bakgrund och ovan redovisade skäl anser M-båtsförbundet att licens och rorsmansprov för deltagande i SM-seglingar är ett fullständigt orealistiskt alternativ för att stärka SSF:s ekonomi. Andra förslag bör tas fram och ges tillräcklig remisstid framför allt i relation till klassförbunden som är mer berörda än distriktsförbunden. 

De som kostar mest måste i större utsträckning stå för sin egen finansiering. Den här vägen kommer enbart att i förlängningen leda till allt färre SM-klasser.

För M-båtsförbundet 
Gregor Wierusz – ordförande 
Totte Bergman – vice ordförande 
Eva Myrin – Sekreterare

Translate »